I mitt jobb som journalist möter man på allehanda folk, en del stjärnor och en del som tror de är stjärnor.
I både sport och musikvärlden finns det de som får hybris direkt när de omnämns i lokalpressen och sedan anser att de ska behandlas som de “stjärnor” de nu tror de är. Jag vet många fotbollsspelare som fått enorm hybris när bollen helt plötsligt börjat rulla deras väg tre matcher på rad.
Innan dess jagade de media för att få vara med i pressen, sen är det “såå jobbigt att behöva ställa upp för pressen”
Sen finns det stjärnor som alltid har haft fötterna på jorden, en av dessa är Ängelholmstösen Jill Johnson. Sveriges countrydrottning eller för den pubertala generationen, sveriges hetaste MILF. Vi är nästan jämnåriga jag och Jill så det borde ju göra mig till en FILF?
Jag och Jill kommer från samma område i Skåne och jag har följt henne under många år från små talangjakter i hembygdsparker till hennes, iallafall i Sverige, stjärnstatus. Det som är fantastiskt med Jill är att hon inte tappat fotfästet och omger sig med en grupp gorillor som trampar ner allt för att bereda väg för henne och har en turnéraider med de mest vansinniga anspråken.
Istället står Jill och hälsar sin publik välkommen i entrén!
Jäpp, så ofta hon kan står hon och möter publiken och tar dem i hand när de är på väg in i konsertlokalen, även efteråt brukar hon finnas där för att tacka dem för att de kommit. Hur många andra artister gör det idag? Sen är hon en oerhört trevlig och varm människa, hon känns helt äkta på något vis.
Nu är väl inte country riktigt min grej men visst finns det massor av bra låtar i den genren, en av de bästa jag tycker Jill gjort är hennes version av denna:
http://www.youtube.com/watch?v=nuJxi3oCEjU
I thailand är de ganska sålda på country, hela landsbygden är ju full med pubar mell allsköns western attrialjer, vagnshjul, buffelkranier och liknande. Det är bara halmen på golvet som saknas…
Men det finns också riktigt stora stjärnor även i Thailand som inte tappat fotfästet, jag tänker då närmast på Sek Loso.
Thailands största rockstjärna kan man ofta se drickande ett par öl på The Dubliner i Bangkok där han, nästan iallafall, kan vara en i mängden. Kanske känner han för att gå upp och sjunga någon låt med Lee Shamrock till gästernas jubel.
Brukar också stöta på Sek Loso med familj på min favoritrestaurang dit han gärna går och är en väl sedd gäst, han trivs med att vara en vanlig kille och har alltid ett vänligt ord över till personalen och andra gäster. En riktig gentleman.
Sek har under åren blivit en personlig vän till mig och jag önskar honom all lycka i sina framtida musikprojekt, även om det inte alltid är vad skivbolaget vill ha utav honom…
http://www.youtube.com/watch?v=sSRw3EwxX34&feature=PlayList&p=D95C0C044AE0183B&playnext=1&playnext_from=PL&index=1
Live finns det inte många band som slår Loso i Thailand och även om han idag inte gillar de stora arenorna längre så är det en magisk känsla att stå i en publik på 40 000 thai där alla, och då menar jag alla, kan och sjunger med i samtliga låtar.
Nästan som en Gyllene Tider konsert i Sverige…