Christensen om Thailand

Normalt sett är det 13 april en dag för fest i Thailand, det är starten på det Thailändska nyåret och alla brukar vara glada och lyckliga samt ha vattenkrig på gatorna runtom i landet.

Man har krig iår också, men ett mycket mer allvarligt krig. Ett krig som utförs med riktiga kulor, molotovcoctails, hemgjorda bomber och brinnande bussar.

Stykorna leds av en oerfaren Oxfordstudent som varit premiärminister i fyra månader, på andra sidan finns en före detta polisöverste och multimiljonär som leder sina styrkor med hjälp av agitatoriska tal via mobiltelefon eller videolänk.

Det finns bara förlorare i Thailand idag.

Jag gav mig ut i morse tillsammans med en engelsk kollega, vi fick höra om morgonens sammandrabbning vid Din Deang vid 5 tiden, det ligger inte så långt ifrån min bostad så vi tog oss dit via MC-taxi. Vi kom lagom till gryningen för att se brinnande bussar och krossade bilar. Militären såg ut att ha övertaget men snart kom de rödtröjade tillbaka och de var ute efter blod.

Deras ilska riktade sig nu mot medierna som de ansåg rapporterade till förmån för regeringen. Vi var med en klunga andra journalister och fotografer och thailändarna flydde snabbt när de blev hotade till livet av de röda som var beväpnade med påkar och knivar. Vi slapp undan hoten initialt men då de gick upp för de röda att Jonathan, min kollega, var engelskman fick han stå till svars för att Thaksin Shinawatra blev utkastad från England.

Den hätska stämmningen återvände nu kvickt och vi fick ta hjälp av några andra kloka rödtröjade som fick förklara för sina mer konfliktinställda kolleger att en engelsk fotograf i Thailand knappast kan ha något att göra med att Thaksin inte fick asyl där.

Men det är så det är i Thailand idag, rim och reson är inget som biter på en mobb som denna.

Nu under kvällen kommer rapporter om att två personer skjutits ihjäl på en marknad i Bangkok sedan de rödtröjade försökt bränna ner marknaden. Thaksin Shinawatra framträdde i BBC och sade att militären dödat många fler under dagen men gömt undan liken, han beklagade att BBC inte lät honom visa bilderna på detta.

Det pågår ett mediakrig på hög nivå just nu och det är oerhört svårt att avgöra vad som är sanning eller lögn. Svenska Dagbladets korrespondent i Thailand sedan mer än 30 år, Bertil Lintner, ger ungefär samma bild som jag har om varför det ser ut som det gör idag. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2728877.svd

Men det verkar som om militären just nu har läget under kontroll, men det trodde man ju igår också så nu får vi se vad Thaksin´s nästa drag i detta dödliga schackspel blir?

Hette en bra platta med Black Sabbath en gång i tiden, tyvärr är det mob rules vi ser i Bangkok just nu.

Militären skingrade i morse en av de rödtröjades vägblockad med hjälp av tårgas, vattenkanoner och varningsskott. Utbrända taxibilar och bussar var allt som fanns kvar efter en dryg timmes gatubataljer. Givetvis fanns det även drygt 70 personer intagna på sjukhus för sina skador i bataljen.

De rödtröjade som får 200 kronor per dag, fem normala dagslöner, av Thakisn Shinawatra för att delta enligt flera oberoend källor kontrade då med att kapa 6 tankbilar och köra in dem i ett bostadsområde där de hotar att spränga dem.

Anarki råder just nu och frågan är om det inte snart blir undatagstillstånd i hela landet då rödtröjade har hotat med att inta och spränga bron mellan Thailand och Laos.

Runtom hörnet lurar också utegångsförbud i Bangkok ifall inte polisen och militären får kontroll på situationen snart.

Tillbaka efter en runda på stan, massvis med militärer och det verkar som om militären står bakom regeringen, men man vet aldrig?

Allting går att köpa i Thailand, även generalers lojalitet, och även om Thaksin Shinawatra har 76 miljarder thailändska baht frusna hos en domstol i Thailand så har han fortfarande pengar nog att köpa sig en och annan generals lojalitet.

Det sägs i väst att det här är en kamp mellan fattiga och rika, det är helt fel. Thakisn är stormrik och har sitt stöd i norra och nordöstra Thailand. Ett stöd han fick genom ett antal populistiska policys för 8 år sedan då han först blev premiärminister. Men han är ingen arbetarklasskämpe, långt ifrån.

Men han är en mästare på att kontrollera media och han har hyrt in ett antal dyra amerikanska lobbyfirmor för att se till att media i väst matas med bilden av en klasskamp.

Men om nu de fattiga sägs älska honom, varför är hans stöd i Thailands tre fattigaste provinser lika med noll?

De fattigaste provinserna i Thailand ligger i södra Thailand på gränsen till Malaysia, de fick aldrig ta del av Thaksins populistiska policys. De fick bly istället, nära 3000 offer har skördats i södra Thailand, en konflikt som Thaksin underblåste rejält under sin tid som premiärminister. Man kan nästan dra en linje i Thailand, strax norr om bangkok älskar man Thaksin och söder om denna linjen hatar man honom.

En ABAC opinionsundersökning i veckan visade dock att en förkrossande majoritet av Thailändarna var trötta på alla demonstranter och bråkmakare, oavsett ifall de hade röda eller gula tröjor.

Nu hålls ett antal tjänstemän och en av premiärministerns sekreterare som gisslan av de rödtröjade och de hotar att döda dem ifall polisen eller militären ingriper.

Det finns dock en person som alla thailändare lyssnar på, eller säger sig lyssna på. Kungen. Den idag 81-årige monarken skulle kunna kyla ner känslorna men frågorna kring hans hälsa är många sedan han drabbats av en mild stroke förra året.

Tyvärr känns det som om Thailand är på väg mot ett blodbad, jag hoppas dock jag har fel.

Vet inte vem som skulla kunna vara Thailands svar på Birgit Friggebo men hennes recept för att lösa konflikter, genom att hålla varandra i handen och sjunga “We shall overcome” verkar inte funka i Thailand just nu.

Vad vi ser idag är ett försök till en statskupp, orkestrerad av den tidigare avsatte multibiljonären Thaksin Shinawatra från sin exil i Dubai.

Det började i morse med att ledaren för de rödas upplopp i Pattaya under gårdagen greps i sitt hem i Bangkok, han skulle få anklagelserna mot sig upplästa av en domstol och efter det få möjlighet att ställa borgen. men inget av detta blev av då de rödtröjade snabbt omringade domstolen och krävde att han skulle frilsäppas. Det blev ingen domstolsförhandling.

Vid 14.30 meddelade premiärminitern Abbhisit att undantagstillstånd rådde i bangkok och 5 näraliggande provinser. Det blev startskottet för en massiv upptrappning av våldet och de rödtröjade trängde sig in på inrikesministeriet för att komma åt premiärministern. De misslyckades med det så de nöjde sig med att slå sönder bilar och utrustning samt misshandla anställda och chaufförer med påka, slag och sparkar.

Det var ingen vacker syn i direktsänd TV när man sliter ut en stackars oskyldig chaufför ur en bil och misshandlar honom så att blodet sprutar i direktsändning.

Sedan kom händelserna slag i slag, de röda omringade fler ministerier, de visade upp sig på sin scen med tunga vapen som k-pistar och maskingevär, de “beslagtog” två av polisens kravallförstärkta bilar och de tvingade besättningen i två stridsvagnar på flykten. En TV station togs över i en förort och pöbelvälde rådde i Bangkok. Polisen hade tappat kontrollen helt och hållet.

Tappat och tappat, polisen har varit oerhört passiv den senaste veckan och anses av de flesta neutrala bedömare tagit den gamle polis överstelöjtnanten Thaksin Shinawtras sida. Vart militären står återstår att se.

Det finns uppgifter om att Thaksin planerat denna kuppen länge och “köpt” en del viktiga generaler så jag misstänker att just nu har arméchefen Anupong Paojinda fullt upp med att kolla vilka av sina olika enheter han kan lita på och vilka soom har bytt sida.

Militären har nu börjat få grepp om Bangkok och förbereder sig för att slå till mot de rödas scen och område vid regeringsbyggnaden. Det kommer att bli blodspillan, var så säkra på det.

Thaksin ringde precis in dit och uppmanade sina anhängare till att göra revolution.

Det enda som skulle kunna stoppa detta som verkar oundvikligt just nu är att kungen, Rama 9 återigen framträder i TV som han gjorde 1973 och 1992 för att kyla ner känslorna. Men han skjuter i såfall bara det grundläggande problemet framförsig.

Som min franske fotograf sade, Thailand har haft många militärkupper men ingen riktig revolution.

Är de det vi ser idag?

Inte helt oväntat är det oroligt i Thailand nu igen, främst i Bangkok och Pattaya där ett toppmöte melllan ASEAN länderna och 5 amdra samrbetsländer ska hållas.

 De Thaksin lojala rödskjortorna har förflyttat sig till Pattaya och på vägen dumpat sina löften om att demonstrera lugnt och städat. Molotovcoctails, hemmagjorda bomber och diverse vapen syns i deras händer på TV bilderna och befolkningen och turisterna i Pattaya vågar inte lämna sina hotellrum för risken att möta pöblen som regerar på gatorna.

Thaksin vill att regeringen ska sätta hårt mot hårt för att kunna visa att Thailand inte accepterar oliktänkande, de som demonstrerar är som bönder i ett schackspel där det egentligen handlar om att rädda kungen.

I det här fallet är kungen Thaksin Shinawatra och hans frysta tillgångar som är värderade till 76 miljarder baht. Fast de demonstrerar under förespegling av riktigt demokrati, något de flesta inte har en susning om vad det är.

Nu har det kommit en nytt rövarband inpå scenen efter de gula och röda. Nu är det de blåa som slåss med de röda på gatorna. Vad blir nästa steg, att de”bruna” i form av polisen kliver in?

Polisen har varit väldigt passiv, mycket beroende på att många inom kåren känner stor lojalitet med Thaksin som började sin karriär som polis. Det mest hårresande exemplet var när polisen i Pattaya stod och tittade på när en röd mobb stoppade och överföll Abbhist´s bilkonvoj i Pattaya nu i tisdags, efter mycket tvekan ingrep polisen och ledaren för den röda mobben greps och fördes till polisstationen där han bad om att får gå ut och röka en cigg…sedan dess har han inte setts till!

Amazing Thailand!  

…mot ett SM guld för HIF och jag är på väg mot Thailand.

 Bäst att ta ut guldet i förskott då man ju inte riktigt vet var man har en lag som HIF när serien väl avslutats i höst, fågel, fisk eller mittemellan känns som logiska alternativ.

Blir full fart när jag landar, snabbt hem och packa upp. Nästa anhalt Kinas ambassad och söka visum, Sedan hämta min båge, sen hem igen och bevaka de lokala medierna angående massdemonstrationen i Bangkok. Hålla kontakt med mina källor om hur det går. Skriva en text om det hela till bladet och sedan förhoppningsvis en god middag ackompanjerad av ett gott vin.

Eller så får man jaga runt hela natten i ett tårgasfyllt upplopps Bangkok?

Snart är det förmodligen dags att åka tillbaka till Thailand och av nyhetsbevakningen att döma så landar jag mitt i det rödas massdemonstration i Bangkok. Thailand och Bangkok har inte stått att känna igen den senaste månaderna utan en betald mobb som demonstrerar och gör livet svårt för sina medmänniskor. Men nu verkar “ordningen” vara återställd!

Ska ut och “tura” idag, för er som inte känner till detta är det en nordvästskånsk specialité där man köper en biljett till båtarna som går till Helsingör i Danmark och sedan sitter  man i restaurangen ett par varv fram och tillbaka över sundet och “hygger sig” som dansken hade sagt. Att “hygge sig” innebär mat och dryck och gott sällskap.

Sedan imorgon blir det fotboll, allsvensk premiär med matchen HIF mot IFK Göteborg. Kan vara skönt att se fram emot efter en dag full med packning och en massa saker som man bara måste hinna med.

Mycket pappersarbete har det blivit, dekalaration, intyg till försäkringsbolaget, ordna verifikationer, görad bild CD skivor och skicka iväg, hålla kontakt med olika redaktörer osv.

I mitt jobb som journalist möter man på allehanda folk, en del stjärnor och en del som tror de är stjärnor.

I både sport och musikvärlden finns det de som får hybris direkt när de omnämns i lokalpressen och sedan anser att de ska behandlas som de “stjärnor” de nu tror de är. Jag vet många fotbollsspelare som fått enorm hybris när bollen helt plötsligt börjat rulla deras väg tre matcher på rad.

Innan dess jagade de media för att få vara med i pressen, sen är det “såå jobbigt att behöva ställa upp för pressen”

Sen finns det stjärnor som alltid har haft fötterna på jorden, en av dessa är Ängelholmstösen Jill Johnson. Sveriges countrydrottning eller för den pubertala generationen, sveriges hetaste MILF. Vi är nästan jämnåriga jag och Jill så det borde ju göra mig till en FILF?

Jag och Jill kommer från samma område i Skåne och jag har följt henne under många år från små talangjakter i hembygdsparker till hennes, iallafall i Sverige, stjärnstatus. Det som är fantastiskt med Jill är att hon inte tappat fotfästet och omger sig med en grupp gorillor som trampar ner allt för att bereda väg för henne och har en turnéraider med de mest vansinniga anspråken.

Istället står Jill och hälsar sin publik välkommen i entrén!

Jäpp, så ofta hon kan står hon och möter publiken och tar dem i hand när de är på väg in i konsertlokalen, även efteråt brukar hon finnas där för att tacka dem för att de kommit. Hur många andra artister gör det idag? Sen är hon en oerhört trevlig och varm människa, hon känns helt äkta på något vis.

Nu är väl inte country riktigt min grej men visst finns det massor av bra låtar i den genren, en av de bästa jag tycker Jill gjort är hennes version av denna:

http://www.youtube.com/watch?v=nuJxi3oCEjU

I thailand är de ganska sålda på country, hela landsbygden är ju full med pubar mell allsköns western attrialjer, vagnshjul, buffelkranier och liknande. Det är bara halmen på golvet som saknas…

Men det finns också riktigt stora stjärnor även i Thailand som inte tappat fotfästet, jag tänker då närmast på Sek Loso.

Thailands största rockstjärna kan man ofta se drickande ett par öl på The Dubliner i Bangkok där han, nästan iallafall, kan vara en i mängden. Kanske känner han för att gå upp och sjunga någon låt med Lee Shamrock till gästernas jubel.

Brukar också stöta på Sek Loso med familj på min favoritrestaurang dit han gärna går och är en väl sedd gäst, han trivs med att vara en vanlig kille och har alltid ett vänligt ord över till personalen och andra gäster. En riktig gentleman.

Sek har under åren blivit en personlig vän till mig och jag önskar honom all lycka i sina framtida musikprojekt, även om det inte alltid är vad skivbolaget vill ha utav honom…

http://www.youtube.com/watch?v=sSRw3EwxX34&feature=PlayList&p=D95C0C044AE0183B&playnext=1&playnext_from=PL&index=1

Live finns det inte många band som slår Loso i Thailand och även om han idag inte gillar de stora arenorna längre så är det en magisk känsla att stå i en publik på 40 000 thai där alla, och då menar jag alla, kan och sjunger med i samtliga låtar.

Nästan som en Gyllene Tider konsert i Sverige…

När väl dagen var inne för att bandaget skulle av så åkte jag till Bumrungrad och min läkare plockade av det tillsammans med skenan.

Nu kom nästa chock, det luktade för jävligt!

Men det är klart, efter att ha varit hermetiskt tillslutet under fem veckor i ett Bangkok där kvicksilvret inte var under 30 grader någon gång kan man ju tänka sig hur fräscht det var.

Sköterskan hjälpte till att skölja av och tvätta handen och armen efter som de fem veckorna utan rörelse hade gjort både hand och fingrar oerhört svaga. Plus att jag hade en stor svullnad på ovansidan av handen som gjorde att jag inte kunde böja fingrana så värst mycket.

Nu var det sjukgymnastik som gällde, först i bassäng för att träna upp muskulaturen sen var det att klämma på en sådan här gummiboll med handen så ofta jag hann. Gradvis kom musklerna tillbaka men det tog nästan ett halvår innan svullnaden lade sig helt.

Nu syns det lite dåligt men detta är ungefär två månader efter olyckan och högerhanden är fortfarande ganska svullen jämfört med vänstran.

Ärret syns ännu idag fast inte så tydligt längre, jag har svårt att böja handleden bakåt och ringfingret hänger inte riktigt med men annars är allt okej.

Väl hemma i lägenheten efter sjukhusvistelsen så pustade jag ut…

 Nu tillstöt nästa problem, hela högerarmen var paketerad i en mitella och fingrarna var ihoptejpade med strikta instruktioner att inte röra dem. Så skulle det förbli i minst 5 veckor.

För någon som är sjukt högerhänt som jag tillkom nu en massa problem, bara en sådan sak som att duscha och klä på sig med vänster hand utan att blöta ner högran är en prövning. Den första koppen kaffe jag drack på Starbucks inne på sjukhuset med vänster hand var en skakig en.

Första problemet när jag kom hem var disken, diskhon var full med smutsig disk. Jag hade inte ens ett vanligt glas rent till att dricka vatten. Tog hissen ner och jag hade tur, dörrvaktens dotter hade kommit för att leverera mat till sin far och hon tjänade gärna 100 baht extra på att diska hos mig. Det slutade med att jag anställde henne att komma på söndagarna för att diska, städa och tvätta hos mig.

Sen det här med jobbet.. hade ett större jobb om Kambodja för tidningen TravelNews nästan färdigt inför deadline den 1 februari men kunde ju inte gärna skriva det färdigt. Jag kontaktade redaktören Katarina och förklarade hur det låg till, hon förstod och skrev ihop de sista 10 % av jobbet själv. Tack Katarina! 

Ta mig fram på min motorcykel gick ju inte så det blev mycket taxiåkande och jag fick koncentrera mitt ätande till ett par utvalda restauranger där personalen hjälpte mig att skära upp eventuella köttbitar i små bitar så att jag kunde äta.

Handlar man på Carrefour för över 1000 baht så kör de hem det gratis vilket är bekvämt. Fast det blev en del onödiga inköp för att komma upp i rätt nivå.

Inte fasen kunde jag jobba heller, som journalist är man rätt beroende av att kunna använda båda händerna fritt.

Efter 5 veckor tog vi av bandaget, men mer om det imorgon.